Vi var båda två speciella
För mig är det bra
För henne var det stjärnors fall mot avgrunden inte en unik vacker enastående stella
Hon ville ha kärran men det var vi som fick dra
Du bar ditt skärp höll det hårt i handen
Hon skrek: Skärp dig!
Du fortsatte gå runt med skärpet på stranden
Du kände dig trygg så du lydde ej
Hon vände sig om med en teatralisk suck och sa till sitt sällskap att hon skämdes så över sin son
Jag tog lurar och förlorade mig i toner så ljuva
Passa på för ro och frid är dyra lån
Fåglarna kvittrar omkring oss men inte ens i fjärran syns en fredsduva
Du och jag skilde ut oss men jag var också lik
Hon varvade en ambivalens som var tärande och svår
Du var fin bello com'eri bello come sei underbart unik
Jag ser oss där på stranden än idag tyvärr
Som om det hände igår
Du bar ditt skärp höll det hårt i handen
Hon skrek: Skärp dig!
Du fortsatte gå runt med skärpet på stranden
Du kände dig trygg så du lydde ej
Hon vände sig om med en teatralisk suck och sa till sitt sällskap att hon skämdes så över sin son
Jag tog lurar och förlorade mig i toner så ljuva
Passa på för ro och frid är dyra lån
Fåglarna kvittrar omkring oss men inte ens i fjärran syns en fredsduva