Från Finnskogens svårmodiga mörker
I kylslaget hälsingelandskap
I ladan hänger bonden i snaran
Bortom bergen hörs toner av vemod
Övergivna ögon som speglar fördärvet
Digerdöden skövlar och svälten tär
Förtvivlade böner utan bifall
Svarta döden lämnar ingen oberörd
Från Finnskogens svårmodiga mörker
Svarta dödens kallsinniga smärta
Digerdödens smärtfulla gråt
Dödens slöja över Hellsingland
Sagtmodigt genom dimmans täcke
På tunga ben ner mot livets botten
I tystnad i gråkall kvällning
När uppgivenhet blir till längtan
Missmod och svidande förtvivlan
Vånda och själslig smärta
Otröstligt svårmod i enträgen tystnad
Och livsgnistan har slutligen slocknat
Förtvivlad gråt och uppgivenhet
I vaggan har skriken tystnat
Förnekad av kyrkan för sin synd
I det kalla vattnet hon tar farväl
Ett sista svidande andetag
Skonande flykt från livets lidelse
När hopplösheten har nått sin kulmen
Kylslaget vatten sköljer bort smärtan
Med slutna ögon i gränslös förtvivlan
Sjunker hon mot dödens tröstande tystnad