Bleka männskor av plast, föds växer och dör
Och är fulla nån gång emellanåt
Alla husen, står mig långt upp i halsen
Med namnlösa ansikten i, som sträcker sig långt bakom bergen
Jag tänker, tänker man måste göra nåt
Göra nåt med sitt liv, för att få lite perspektiv
Men ni, lever efter rutin, valde inte ert liv
Och ni bryr er inte heller
Nånting, ni har inte fattat nånting
Men jag har vart i London där har jag jobbat i en bar
Där har jag öppnat upp min lilla värld
Nu vet jag verkligen, vem jag är
Jag sitter upperst på berget, från toppen tittar jag ned
Och talar om vad jag ser
Och jag lägger folk i mappar sorterar efter skor
Efter människor dom träffar och staden där dom bor
Dom andra, Jag är inte som dom andra
Men jag har vart i London där har jag jobbat i en bar
Där har jag öppnat upp min lilla värld
Nu vet jag verkligen, vem jag är
Jag tänker alltså finns jag, sa mannen och försvann
Kvar var bara kroppen i en chark i Härnösand
Om man har en historia jag bryr mig ej därom
Ni kanske drömmer om nåt annat än just att jobba i London
Jag ser en man passera förbi
Hans blick fäller domar som min
Han stympar varje själ
Till ett objekt i sin egen värld
Han vet inte vad jag känner
Vad som kittlar och vad som bränner
Han vet inte vem jag är
Men, jag har vart i London
Där har jag jobbat i en bar
Har jag öppnat upp min lilla värld
Nu vet jag verkligen vem jag är
Jag har vart i Lo-ho-hondon
Jag har vart i Lo-ho-ho-hondon
Jag har vart i Lo-ho-hondon
Jag har vart i Lo-ho-ho-hondon