Rabbe von Weymarn - Sagan och Sanningen Lyrics

Det var en vårdag fågelsång
Då solen värmde efter kylan lång
Då bäckar porlade i grönan skog
Och utav vintern hade alla nog
Folk samlades på stadens torg
Ja där var gummorna med varsin korg
Och alla gubbarna som debattera
Och barnen sen de var ju flera
En man dök upp från stranden där
Som en Adonis var han ungefär
Hans hår var glänsande och blicken klar
Och alla undrade vem mannen var
När han kom fram blev det panik
Båd män och kvinnor gav till höga skrik
Fort gömma undan barnen städa bort
Så blev den torgdan oväntat kort
De var så skärrade av mannens dräkt
Och sa det var förfärligt fräckt
Att komma dit helt utan kläder
Vad var väl detta nu för seder
Den nakne mannen ensam kvar
Satt han och visste inte vad det var
Som just med honom var så fel
Han menade ju bara väl
Han gick till skogs var gömd en tid
I staden var det åter lugn och frid
En vacker dag var folk igång
På torget ljöd båd prat och sång
Från sjön det kom en kvinna då
I kappa regnbågsgrann och pass nu på
Hon hade sagor i sin kappas väv
Förtjusta nu de alla blev
I hennes famn satt barnen tyst
När folket lyssnade utan ett knyst
Kom igen så tiggde man
Hon lovade förr´n hon försvann
Hon gick till skogs precis som han
Ni minns förståss vår nakna man
De möttes där då dessa två
Han undrade hur gick det så
De lyssnade inte sade han
Men vem är du som tala kan
Så alla lyssnar utan gnäll
Berätta det så är du snäll
Jag heter Saga kvinnan sa
Berättar sägner varje da
Jag heter Sanning svarar han
Jag är en ensam naken man
Se här sa hon du får en flik
Av kappan min den gör dig rik
På anekdoter och på drömmar blå
Sånt människor vill höra på
Den nakna sanningen vill ingen höra
Men sagans form kan skillnad göra
Klä dig i fabelkappan bara
Så samlar du en lyssnarskara
Hon skrattade och sprang iväg
Med långa lätta rådjurssteg
Där stod han kvar med färgrik slöja
Med fantasierna från Sagas tröja